Att skriva sceneri
Vad behöver hända i den här scenen?
Att fokusera på vad karaktärerna vill ha, kan bli fel. Karaktärerna är inte ansvariga för historian, det är du. Om karaktärerna fick styra sin egna scener skulle de flesta karaktärer välja att undvika konflikter och berättelsen skulle bli otroligt tråkig och innehållslös.
- Så fråga dig inte; "vad kan hända" eller "ska jag knacka på?" Det är bara "vad behöver hända?" som gäller.
Om du har skrivit ett utkast kan det vara bra att titta på den nu.
Vad skulle hända om du utelämnade en scen?
Vad händer om allt arbete du lagt ner av misstag försvinner? Hemska tanke jag vet. Men skulle scenen fortsatt vara viktig? Om svaret är ja, behöver du scenen. Är svaret nej, ska du istället ta bort och inte skriva om den.
- "Det är så dramatiskt" säger du. "Men det är så roligt!"
Vad behöver vara med i din scen?
"Om karaktärerna inte tillför någonting, gör dig av med den!"
"Herregud, du är verkligen hemsk" säger du. "Kanske, men det är viktigt att vara objektiv i sin berättelse. Tjänar karaktärerna sitt syfte? Om svaret är ja, behåll karaktären. Om svaret är nej, då har du svaret.
Vart ska scenen utspela sig någonstans?
Det mest uppenbara för en scen är generellt det minst intressanta, så var inte för snabb med att ställa in din scen i en polisstation, ett vardagsrum eller fik. Tänk alltid på vad karaktärerna ska göra, även om det inte är i direkt anslutning till den aktuella scen du nu skriver.
- Exempelvis en "mor-och-dotterscen" på ett bårhus kommer att fängsla läsaren annorlunda än samma scen och dialog på en biosalong.
Exempel
Kapitel 1
Det sägs att alla minns vart de befann sig när elfte september-attackerna anföll. Och för andra gången i sitt liv visste hon exakt vart hon befann sig, när hon skrollade igenom nyhetsnotiserna på Aftonbladet. Och av en slump: "En kvinna har påträffats död på sitt hotellrum." En kall ilning for genom hennes kropp. Världen stannade till och hon visste med ens vad som behövde göras.
Hela situationen får Stina att vilja fly därifrån. Att se sin mammas tårar trilla ner för hennes kinder gör för ont. Det luktar fruktansvärt. Och bilden av döda kroppar, hit anhöriga kan komma för att träffa sina avlidna närstående är för stor. Hela situationen är surrealistiskt fel. Nästintill obegriplig, hinner hon tänka. Allt det ofullkomliga, orealistiska har just hänt.
Rädslan inför döden har tagit ett nytt grepp. Där hon befann sig på bårhuset, ordet bårhus fick kroppen att vilja hulka sig och hon kunde inget annat göra, än att gå fram till sin mamma, omfamna hennes arm och så förblev de, i ett hulkande läte som snarare lät som något djuriskt än två sörjande människor.
"Inte oss, inte oss, särskilt inte oss", säger hon, om och om igen. "Snälla, säg att det är en otäck film", harklar Stina fram. Hennes mamma skakar på huvudet. Hon vill inte tro att det är sant innan allt svartnar.